"Det kalla kriget var verkligen kallt," Svenska Dagbladet, 17 September 2000, by Kristian Gerner

Trots att den sovjetiska militären var övertygad om att den kunde vinna ett kärnvapenkrig fanns det inte något militärt hot mot Västeuropa. Sovjetledningen ville inte sprida kommunismen till väst helt enkelt därför att det inte fanns någon kommunism att sprida.

Under det kalla kriget uppfattades Sovjetunionen som ett militärt hot mot den fria världen. Hotet bestod i att sovjetledarna ville sprida sitt samhällssystem och drevs av ideologisk övertygelse. De senaste årens historiska forskning gör att tesen om hotet måste nyanseras. Det fanns ett hot, men det berodde inte på någon kommunistisk ideologi. Dessutom gällde det bara indirekt den demokratiska västvärlden. De som råkade ut för kommunistisk diktatur var de stater vilkas ledare kastade sig i armarna på Sovjetunionen och på så sätt gav Sovjetunionen en geopolitisk bonus: Kuba, Etiopien, Afghanistan.

Komintern var inte något redskap för världsrevolutionen, inte något medel som skulle bereda vägen för sovjetiskt maktövertagande i andra länder. Det kunde man inse redan genom att följa den faktiska politiken på den tid det begav sig, och det bekräftas av den inblick i Kominterns inre, som de på senare tid publicerade arkivfynden ger (se gårdagens understreckare om "Dimitrov & Stalin"). Kominterns uppgift var att försvara staten Sovjetunionen genom att bidra till att försvaga andra stater och förhindra en allians mot Sovjetunionen mellan Nazityskland och västmakterna. Pakten med Tyskland 1939 var ur Stalins synvinkel en helt logisk konsekvens av denna politik. Det var givetvis mera fördelaktigt för Sovjetunionen, geopolitiskt och strategiskt, att gå ihop med Tyskland och tillerkännas östra Centraleuropa, än att gå ihop med västmakterna utan möjlighet att få kontroll över skyddande landområden. I det långa loppet blev priset i människoliv för denna politik ohyggligt, men sådana intresserade inte Stalin. Den terror han ägnat sig åt före kriget tog han upp med ny kraft efter det. Villiga exekutörer rådde det ingen brist på.
Åren 1939­40 anföll Sovjetunionen Finland och ockuperade de baltiska staterna, östra Polen och Bessarabien. Finland slapp att dela de andras öde genom framgångsrikt militärt motstånd. Stalin var inte beredd att undergräva Sovjetunionens långsiktiga intressen genom att fortsätta kriget mot Finland, inte 1940 och inte 1944, och han var inte heller villig att söka införliva Finland med sovjetväldet år 1948. Det var inte strategiskt nödvändigt för Sovjetunionens försvar att något sådant skedde. Efter 1944 fanns det inte något sovjetiskt militärt hot mot Finland, mot det övriga Norden eller mot Västeuropa.

Något kommunistiskt hot mot Västeuropa och Norden med innebörden att Sovjetregimen haft som mål att exportera sin samhällsmodell, har inte existerat efter 1920. Om man skall tala om hot, så fanns det i den begränsade meningen att om inhemska kommunister skulle ha lyckats genomföra en kupp, skulle de ha kunnat få sovjetiskt stöd, så som skedde i Tjeckoslovakien år 1948. Ur de sovjetiska makthavarnas synvinkel hade emellertid en finlandisering av Tjeckoslovakien varit tillräcklig. Gottwalds kupp i Prag i februari 1948 var överkurs.

På samma sätt som materialet från Komintern visar att det inte fanns något revolutionärt hot från Sovjetunionen, visar sovjetiska dokument som i år har offentliggjorts av "Parallel History Project on NATO and the Warsaw Pact" att det inte heller fanns något militärt hot. Det fanns förvisso både stor sovjetisk militär förmåga och utarbetade planer för hur man skulle marschera in i och ockupera Västeuropa. Det fanns också en bild av de demokratiska västmakterna som fiender, men det fanns uppenbarligen inte någon strävan att söka angripa dem militärt. Precis som på Kominterns tid syftade den sovjetiska politiken under det kalla kriget till att försvaga motståndaren inifrån och spela ut USA mot Västeuropa genom freds- och nedrustningskampanjer.

"Parallel History Project" är ett nystartat forskningsföretag som leds av Vojtech Mastny, amerikansk historiker och sovjetexpert med tjeckisk bakgrund. Projektet sponsras av Nationella säkerhetsarkivet i Washington, Centret för säkerhets- och konfliktstudier vid Tekniska högskolan i Zürich och Wiens Institut för militärhistoria. Det samarbetar med det tidigare startade "Cold War Project" vid Woodrow Wilson-centret i Washington. Anslutna är också forskningsinstitutioner i Bulgarien, Polen, Tjeckien, Tyskland och Ungern. Ambitionen är att dra in institutioner från hela Europa i projektet, helst även som sponsorer. Projektet söker sammanföra arkivarier, historiker och politiker med syftet att låta spridning av historiska kunskaper om det kalla kriget stärka freden i Europa inom ramen för Partnerskap för fred. Dess publikationer finns på nätet under sökordet "Parallel History Project".

"Parallel History Project" är intressant som exempel på samarbete mellan forskare i väst och öst efter det kalla krigets slut. Det mest anmärkningsvärda med projektet är emellertid att dess första publikationer ger vid handen att det kalla kriget verkligen var kallt. Det gav stabilitet åt världspolitiken genom att supermakterna Sovjetunionen och USA satsade på Mutual Assured Destruction, MAD, inom ramen för strategierna total vedergällning och flexibelt svar. Medlen var avskräckning, dels medelst kärnvapen, dels genom att man hade stora konventionella styrkor under fanorna. Försvarsberedskapen var så hög och den militära kapaciteten var så stor på båda sidor, att ingen politisk makthavare såg militärt anfall som ett alternativ till politisk och ekonomisk kamp.

Däremot lät sig de sovjetiska marskalkarna och generalerna inte avskräckas av Natos kärnvapen. Den militära planläggningen och strategin var förvisso mad, galen. Om de sovjetiska politiska ledarna verkligen hade uppfattat sig stå inför ett militärt anfall från Nato och beordrat "offensivt försvar", skulle hela Västeuropa lagts i grus och stora delar av befolkningen utplånats direkt eller efter en tid som följd av radioaktiv bestrålning. Detta framgår av innehållet i en rapport som den 28 augusti år 1964 förelades marskalken Zacharov, chef för den sovjetiska generalstabens akademi, av chefen för den militära underrättelsetjänsten, general Ivasjutin. Delar av dokumentet kopierades i det ryska militärarkivet av generalen och historikern Dmitrij Volkogonov och överlämnades efter dennes död av hans familj till Library of Congress. Det har således blivit tillgängligt för forskningen inte tack vare tillmötesgående från ryska myndigheter utan genom den märklige Volkogonov, den partitrogne sovjetiske propagandisten som under sina sista år bytte skepnad och i rask takt gav ut föga smickrande biografier över Lenin, Trotskij och Stalin, grundade på otryckt material. En operationalisering av doktrinen i Ivasjutins rapport är "Den tjeckoslovakiska folkarméns aktionsplan i krig" från den 11 oktober 1964. De hittades av den tjeckiske historikern Petr Lunak i det tjeckiska militärarkivet.

Ivasjutins rapport utgår från att USA var en centraldirigerad stat där inte bara CIA utan även en rad forskningsinstitut med Rand Corporation och Hudson Institute i spetsen arbetade för det strategiska flyget och hade utsett mål för kärnvapenattacker i Sovjetunionen.

Lyckligtvis hade Sovjetunionen tillräckliga elektroniska resurser för att kunna avslöja när ett kärnvapenangrepp var på gång och slå tillbaka i tid. Dessutom var det socialistiska samväldet mindre sårbart för kärnvapenangrepp än det imperialistiska lägret, eftersom befolkningen var mera jämnt utspridd och ekonomin inte var beroende av världsmarknaden.

Förvaret måste föras med kärnvapen och vara offensivt. USA:s baser i Europa kunde snabbt slås ut med medeldistansraketer, och på köpet skulle länderna i fråga praktiskt taget göras om intet. Befolkningen i de socialistiska staterna skulle tränas i att skydda sig mot och städa upp efter en nukleär motattack från den andra sidan. Utkastet innehåller många praktiska och lugnande resonemang av detta slag. Kärnan i dem är att kriget inte kan förbli lokalt begränsat och att det inte blir någon "front" utan ett krig som förs fläckvis över hela det europeiska territoriet men främst drabbar befolkningen i väst.

Den tjeckoslovakiska aktionsplanen innehåller som sig bör geografiska preciseringar beträffande det offensiva försvaret. Efter order från Warszawapaktens kommando att skrida till handling skall man leverera 131 kärnvapenstridsspetsar mot mål i Västtyskland och Frankrike och därefter avancera och tränga fram till Lyon.

Dokument av detta slag säger inte någonting om omedelbara avsikter eller politiska målsättningar, trots att forskarna i Parallel History Project antyder det. De kan lämpligen ses som scenarier för försvar, om än till pris av oändligt mänskligt lidande, kanske till och med förintelse av motståndarsidans befolkning. I sin kommentar till de två dokumenten hävdar förvisso projektets ledare Vojtech Mastny att de måste tas på allvar som uttryck för ett reellt hot mot Västeuropa. Argumenten är dels att ryssarna och tjeckerna verkligen trodde på sin marxistiska ideologi och var övertygade om att imperialisterna ämnade anfalla om tillfälle gavs, dels att de smärtsamma erfarenheterna från den tyska invasionen år 1941 gjorde att man planerade för att föra kriget på fiendens territorium. Den väsentliga skillnaden mellan Warszawapaktens och Natos planläggning fanns i just detta: den sovjetiska doktrinen var offensiv och västsidans var defensiv. Mastny konstaterar att tanken att kunna segra i ett kärnvapenkrig var helt orealistisk. Hotet bestod i att ryssarna tydligen trodde att de kunde segra. Den sovjetiska militären lät sig inte avskräckas av Natos kärnvapen utan trodde att det gick att planera för seger i ett kärnvapenkrig. Skälet till att de sovjetiska generalerna inte kunde omsätta sin tro i handling var enligt Mastny att den sovjetiska politiska ledningen inte hade någon vilja att starta ett kärnvapenkrig.

Det var således inte nukleär avskräckning som räddade mänskligheten från ett kärnvapenkrig under det kalla krigets epok utan det faktum att det inte fanns någon avsikt hos sovjetledningen att anfalla Västeuropa. De sovjetiska ledarna upplevde inte heller ett så starkt hot från Nato att de fann anledning att tillämpa doktrinen om offensivt försvar.

Det sovjetiska militära hotet mot Västeuropa under kalla kriget var av samma kaliber som det kommunistiska hotet mot Västeuropa under Kominterns epok: tomt. Mastny menar visserligen, att de sovjetiska militärerna var troende marxister och verkligen såg USA och Västeuropa som hotfulla och aggressiva imperialister. Men med stöd i mycket annat som vi nu vet om den marxistiska ideologins betydelse i sovjetisk politik kan man hävda att det bara var fråga om fraser. Sovjetunionen förblev även efter Lenins död och sedan revolutionslågan falnat en teokratisk stat. I alla officiella sammanhang måste man hålla sig till det som franska sovjetkritiker kallat för "träspråket". Gorbatjov var den förste Sovjetledaren som slutade att använda den marxistleninistiska jargongen, och även han behövde några år på sig för att våga ersätta det marxistiska klasskampsspråket med ord tagna ur begreppsbildningen kring miljöproblem och globalism.

Fanns det verkligen inte något kommunistiskt hot mot den fria världen? De kunskaper som de senaste årens material ur ryska arkiv möjliggör avslöjar att det inte fanns någon kommunism att sprida. Man kan inte sprida något som inte existerar och som de förmenta spridarna inte tror existerar. Detta motsäger inte det faktum, att Sovjetunionens ledare inte hade några skrupler om de så att säga bjöds in att lägga beslag på främmande territorier. På detta sätt var diktaturstaten Sovjetunionen ett hot mot sina grannstater. Dessutom är det ett faktum att de sovjetiska erövrarna visserligen talade om "befrielse" av de baltiska staterna och Polen 1944, och "försvar" av folken i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Men Stalin, Chrusjtjov och Brezjnev kunde sin Orwell redan innan "1984" hade publicerats. Det var slavar de ville ha när de väl tagit ett territorium, inte fria medborgare.

De sovjetiska makthavarna hade inte alls ambitionen att göra främmande folk lyckliga. Deras politik syftade till att behålla makten genom att skydda sig mot inre och yttre fiender. Den stora skillnaden mellan de första ledarna Lenin och Stalin och den siste, Gorbatjov, var att de förra sökte utplåna alla de verkliga och inbillade fiender som befann sig inom deras domvärjo, medan Gorbatjov försökte ta bort begreppet fiende. Därför satsade Lenin och Stalin på terror och Gorbatjov på demokratisering. När det gällde yttre fiender dikterades Lenins och Stalins politik av geopolitiska och militärstrategiska uppfattningar. Detta räcker som förklaring till (åter)erövringen av de baltiska staterna och Polen, anfallet på Finland 1939 och införlivandet av Bessarabien 1940. Ockupationen av staterna i Central- och Östeuropa skedde inom ramen för ett geopolitiskt samförstånd med västmakterna. Tjeckoslovakien erövrades inte av Sovjetunionen utan anslöt sig som sagt till sovjetblocket genom en lokal kupp. Den hade som nödvändig förutsättning presidenten Benes extremt sovjetvänliga politik från och med år 1943 och uppgivenhet under regeringskrisen i Prag i februari år 1948.

Gorbatjov baserade sin utrikespolitik på omtanke om naturmiljön och på doktrinen "bara en värld" och upphörde att tänka i begrepp som internationell politik och fiender. Han markerade att han inte brydde sig om att behålla Warszawapaktsstaterna. De politiska ledarna i väst var emellertid förblindade av sina på historiska fakta baserade antisovjetiska föreställningar. De hann inte uppfatta det nya läget och innesluta Sovjetunionen i sin krets innan Gorbatjovs närmaste män insåg faran mot sin maktställning och utlöste ett kuppförsök. Den skrupelfrie Jeltsin såg sin chans och tog den. Hans arvtagare Putin leder marschen tillbaka, inte till en kommunism som inte har funnits utan till den brutala maktstat som fanns före Gorbatjov. De som drabbas är medborgarna i Ryssland, särskilt de som bor i Tjetjenien.

Men balter och kaukasier, ukrainare och vitryssar har all anledning att ta sig i akt för en rysk försvarsdoktrin som går ut på offensivt försvar med konventionella vapen.

Kristian Gerner är professor i Östeuropaforskning vid Uppsala universitet.